Sida:Personne Svenska teatern 6.djvu/69

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
63

aktens härliga kvartett. Men det var icke endast Sällström, som den där tiden visade prof på oförlåtlig försumlighet. Både de styrande och de styrda brusto emellanåt i omsorg och noggrannhet beträffande sina konstnärliga åligganden och aktningen för publiken, hvarpå Hjortsbergs recett måndagen 18 februari är ett talande bevis. Programmet bestod af d’Harlevilles femaktskomedi på vers ”Optimisten” i Remmers öfversättning, i hvilken Hjortsberg sedan gammalt hade en ypperlig roll, samt därefter den Du Puyska operettenUngdom och dårskap” i ny instudering. Argus yttrar påföljande lördag om utförandet af den senare pjäsen: ”Med undantag af mamsell Ficker voro de spelande under all kritik. Man har ju i musikaliskt hänseende ingen pretention på herrar Hjortsberg, Sevelin och Berg, men herrar Sällström och Kinmanson hade man förmodat månare om sitt musikaliska rykte, än att så osäkra i sina roller vilja uppträda inför publiken. Herr Kinmanson var så till sägandes rentaf ifrån sig både i sång och talroll. Herr Sällström utmärkte sig nästan hela pjäsen igenom medelst falskhet uti intonationen och en mer än vårdslös exekution. Mamsell Ficker, herrar Sevelin och Berg voro de enda, som kunde sina roller. — Härvid måste man likvisst göra den rättvisan, att om priserna å alla platser för aftonen voro dubbla, så fick man ock höra pjäsen in dupplo, alldenstund sufflören var nödsakad att uppläsa nästan hvarje roll, och det så högt, att intet ord gick förloradt äfven för den minst uppmärksamme åhörare. Äfven herr kapellmästaren Berwald fann sig ofta föranlåten att sjunga flera takter själf i de