Sida:Personne Svenska teatern 6.djvu/74

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

68

den gamla rutinens ruiner”. Redan i företalet till sitt 1827 utgifna versifierade skådespel ”Cromwell” framlade Hugo nyromantikens program. Af de gamla lagarna om de tre enheterna var endast den om handlingens enhet antaglig, ej de öfriga. Icke allt i skapelsen är skönt efter mänskliga begrepp, utan det fula finnes vid sidan af det sköna, det groteska bredvid det sublima, det onda bland det goda. Endast det karakteristiska utväljes. Poesien skall liksom naturen använda både skugga och ljus, och endast genom föreningen mellan det löjliga och det upphöjda skapas den moderna konsten, som bör iklädas dramats form, ty detta omfattar poesien i dess helhet. Hugo och hans anhängare hyllade således den blandning af effekter, som redan Shakspere använde, då han i sina dramer låter komik och patos omväxla med hvarandra. Utomordentligt betecknande för omslaget i åskådningen är det mottagande den store britten rönte i Paris just under dessa år. 1823 ämnade en engelsk teatertrupp uppföra hans stycken, men blef uthvisslad. ”Ned med Shakspere — ropade man — denne Wellingtons adjutant!” Fyra år senare kom en ny trupp med Kemble och Kean i spetsen och mottogs med jublande hänförelse. Hugo kallade Shakspere teaterns gud, i hvilken franska scenens tre största snillen Corneille, Molière och Beaumarchais synas förenade liksom i ett slags treenighet. — Oerhörda intriger föregingo den första representationen. Till och med Franska akademien försökte genom en formlig anhållan hos konungen att hindra uppförandet, men Karl X afböjde detta ingripande i teaterangelägenheterna. För de tre