första föreställningarna hade Victor Hugo förbehållit sig trehundra platser i salongen, hvilka besattes af hans och den nya skolans trognaste anhängare, unga målare, arkitekter, bildhuggare, poeter, musici och boktryckare. Sällan torde en egendomligare publik ha uppenbarat sig vid en premiär på någon teater än den, som den aftonen visade sig i Théâtre français’ salong, hvars parkett och galleri fylldes af en skara unga män, till utseende och dräkt knappast mindre fantastisk än Hernanis eget röfvarband, vilda och besynnerliga gestalter, skäggiga, med långt hår, klädda i ylletröjor och spanska kappor, Robespierrevästar och baretter à la Henrik den tredje. Det var vid detta tillfälle Théophile Gautier lär ha burit den i litteraturhistorien så ofta omtalade röda sammetsvästen, hvilken betraktades såsom en symbol för den entusiasm, hvaraf den unga franska romantiken besjälades under sin första tillvaro. Uppträdena i salongen motsvarade, hvad man kunde vänta å ena sidan af denna brokiga skaras fanatism, å den andra af Victor Hugos motståndare, af hvilka han i en anonym skrifvelse till och med hotats med döden. Redan vid ridåns uppgång brast stormen lös, och det fördes ett sådant infernaliskt oväsen hela aftonen, att stycket med knapp nöd kunde spelas till slut. Under andra föreställningen stodo två grenadjärer af kungliga gardet med sina gevär på avantscenen framför ridån, men parterren, som bestod af Hugos vänner, fördrog denna förhatliga åtgärd af polisen. Det hvisslades, och man skrek à la porte — hvisslades och applåderades i fyra timmar. Då ridån gick ned, ropades på författaren, men denne visade sig ej. Nu
