Sida:Personne Svenska teatern 6.djvu/96

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs

90

Om hennes uppträdande i ”De begge arrestanterne” säges det i Journalen 1809: ”Ingen teaterälskare lärer finnas i Stockholm, som ej redan sett och beundrat fru Kuhlman i friherrinnnan Sablans roll. Hennes aktion är här så mästerlig, eller rättare, det mästerliga i hennes aktion är här så ögonskenligt, att den hänför äfven dem, som ingen känsla hafva för det okonstlade och sanna, och aftvingar publiken ett bifallstecken, hvilket eljest gifves oftare kanske åt den, som söker än åt den som förtjänar det. Att hon i denna och åtskilliga andra pjäser synes öfverträffa sig själf, anser likväl anmärkaren icke blott för hennes egen utan ock för dessa pjäsers förtjänst. I hans tanke spelar fru Kuhlman i själfva verket aldrig mer eller mindre, utan alltid lika väl. I den pjäs, hvarom här är fråga, har hon för öfrigt mer tillfälle än annars att ådagalägga sin skicklighet i jeu de physionomie, som onekligen är det svåraste i den mimiska konsten. Hennes ansiktsförändring, då hon kommer in och får se baron Sablan i stället för en främmande yngling, är verkligen beundransvärd”. I tragiska uppgifter tycks hon däremot icke varit lika lycklig. Hennes Ofelia vann icke odelat bifall, och då hon uppträdde såsom Maria Stuart i Göteborg, klandrades hon af kritiken. Nils Arfwidsson säger rent ut, att hon ”i tragedien, som hon gärna spelade, var faslig”. Under åren 1829—31 var hon lärarinna för teaterns aktriselever och dog i Stockholm nära 88 år gammal 21 april 1866. Bland hennes många roller vilja vi här endast erinra om den döfstumme Jules i ”Abbé de l’Epée”, Lisette i ”Universalarfvingen”, Elmire och Dorine i ”Tartuffe”, fru