Sida:Personne Svenska teatern 6.djvu/97

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
91

Dorsan i ”Den svartsjuka hustrun” och fru von Frohmuth i ”Portraitet”, en liten enaktskomedi på vers af Kotzebue (se del V sid. 17), hvilken roll hon valt för sitt afskedstagande, och där dagen till ära de bägge ungdomarna spelades af Emilie Högquist och Ulrik Torsslow. Efter pjäsens slut öfverraskade hon publiken med följande versifierade hälsning:

”Partit är uppgjordt nu; min roll, ack! den är slutad;
till lifvets sista scen, med hjässan böjd och lutad
en vandrarinna går, men bär i hjärtat kvar
de glada minnen än af sina ungdomsdar. —
Kring detta sköna rum låt mig ännu få blicka;
det var ju här jag spelt en rask och duktig flicka,
här log jag mången gång och fällde mången tår;
men tiden, som han plär, han lade år till år.
Jag räknade dem ej, men hopalagd blef summan,
och flickan var ej mer, och här till slut stod gumman!
Hon var välkommen dock, säg? var det icke så?
För dessa ynnestprof skall hjärtat evigt slå.
Sin varma tacksamhet hon mäktar ej förklara,
i djupet af sitt bröst hon måste den förvara,
och har ej annat val än ur en öppen själ
att säga med en tår ett innerligt farväl!”

Till svar härå ägnades henne ett lifligt och långvarigt applådissemang för att öfvertyga henne om publikens erkänsla och saknad.

Aftonen afslutades med en uppsluppen tvåaktsvådevill ”Den falska Catalani eller Concerten i Kråkvinkel”, som gafs för första gången, skrifven af den tyske teaterförfattaren och redaktören för Wiener Theaterzeitung Adolf Bäuerle samt öfversatt af Gustaf Åbergsson. Den var ett slags fortsättning af