Sida:Personne Svenska teatern 7.djvu/103

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
97

stycket sista gången i Stockholm. — Dagen därpå hade Lars Kinmanson sin recett, då "Hvita frun" repriserades med fru Enbom i titelrollen. Operan gick förträffligt; i synnerhet förtjänade Sällström loford för både sång och spel. Till efterpjäs uppfördes "Dansvurmen" efter tjugu års hvila nyuppsatt af Selinder med recettagaren i hufvudrollen. "Sedan Torsslows afgång, säger Freja, är han den mest användbare skådespelare teatern äger. Han utför alla sina roller med en förundransvärd säkerhet i uppfattning och träffande sanning. Man igenkänner aldrig hans egen personlighet, och sällan har någon skådespelare kunnat så ypperligt maskera sig som han". Och Aftonbladet bekräftar yttrandet: "Lars Kinmanson är den mångsidigaste talang vår scen äger. Han applåderas lika mycket med dolken i hand som med fötterna i dans, i Leporellos barett som i den stumme hr Dulegers piskperuk". Spektaklet slutade ej förrän klockan half tolf.

Ytterligare en af Lars Hjortsbergs söner, den tjugutreårige Abraham, debuterade 10 april såsom Adolf i "Grefvarne Klingsberg". Han hade en bra figur och god hållning, men en mycket ofördelaktig, onyanserad och otydlig organ. Det oaktadt blef han engagerad från 1 juli och kvarstannade vid teatern till 1 juli 1840, då han blef fraktstyrman och dog i Stockholm 1849. Karolina Bock var fortfarande makalös som fru Wunschel. Sevelin hade öfvertagit den äldre grefvens roll och bemödade sig att icke karikera, men blef därigenom betydligt tvungen i sitt spel, och det komiska hos figuren försvann. Men det är icke allom gifvet att kunna vara en utmärkt

7 — Svenska teatern VII.