Sida:Personne Svenska teatern 7.djvu/108

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

102

karakteristiskt bref af följande lydelse: "Mademoiselle! Jag är, som Ni vet, gift och halt; Ni behöfver således ej frukta, att jag med min skrifvelse har för afsikt att öka mängden af de ömma insinuationer Ni utan tvifvel redan ända till mättnad emottagit. Existerade ej dessa båda omständigheter, ville jag på intet vis svara för hvad som kunde hända mitt arma hjärta, och kanske skulle jag då, liksom tusende andra, skatta mig lycklig att äfven hopplös få draga Edra bojor. Hvad jag likväl, i hvad fall som helst, skulle vilja svara för är, att jag i afseende på Er teatraliska person komme att föra samma språk som nu, om icke sträfvare, med hvilken himmelsk glans Er enskilda än månde hafva slagit mina ögon; och just af det naturliga skäl att största uppriktighet följer af största tillgifvenhet. Nu har himlen i sin vishet bevarat mig från den sannerligen stora olyckan att bli kär i Er, och jag således hvarken kan eller bör gå i sträfhet längre än afståndet tillåter. Jag skulle hafva önskat att kunna muntligen framföra hvad jag har att säga, men i denna tid och vid dessa förhållanden gör jag Er ogärna en visit, och Ni skulle kanhända ogärna emottaga den; Ni förstår. Men då mitt hjärta nu en gång är fullt, så får det ej brista; det måste utgjuta sig på — papperet.

Min hustru, som bevistade Er recett, gjorde vid sin hemkomst en beskrifning, som, jag tillstår det, retade min nyfikenhet; jag ville se, om hon sagt sant. Förliden torsdag åsåg jag representationen af Hamlet och fann, att hon sagt sant. M:lle Högquist! ringa äro de pund himlen beskärt mig. Jag kan ej vara domare, men jag kan ha en öfvertygelse, och