Sida:Personne Svenska teatern 7.djvu/109

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
103

enligt denna min öfvertygelse får jag åt Er frambära både min och min hustrus oskrymtade tacksägelse för den rena njutning Ert spel i fjärde akten skänkt oss. Vore allt ej som det är, så hade jag vid Er sista sorti skyndat upp på teatern för att låta min känsla tala i det ögonblick hon var varmast. Denna min utgjutelse må för Er äga något eller intet värde; jag gör den ändå, ty jag älskar skådeplatsen och talangen fullt ut så mycket som jag älskar mitt eget lif; ja — måhända litet mer.

Hvarje enskild konstälskares ord äro öfverflödiga; jag vet det. Den stora publiken har redan dömt, dömt för länge sedan, och — himlen gifve, att domen fällts lika rättvist då som nu! Se så, M:lle Högquist! nu börjar jag bli sträf, men — uppriktig i detta som i det föregående.

Jag såg Er som jungfrun af Orléans. Hemkommen till mig, funderade jag på att liksom nu skrifva Er till några rader, men öfvergaf snart idén såsom blott ledande till förtydning eller åtlöje. Nu vågar jag återtaga den. Kan Ni gissa, hvad jag då skulle hafva sagt Er? Jo, detta:

M:lle Högquist! Ni har ådagalagt mycken förtjänst; Edra framsteg i konsten äro märkeliga; Edra bemödanden ädla, men — Jungfrun af Orléans skulle Ni i mitt tycke hafva studerat på ännu ett år. —

Om någon narr skulle öfverkomma detta bref, så skulle han vid detta senare ropa: han vill, att ingen annan än hans hustru skall spela Jeanne d'Arc, och tror ej heller, att någon annan kan det! Men ser Ni, jag skrifver ej detta för narrarna; jag skrifver det åt Er. Ni förstår mig rätt, därom är jag viss, och då