Sida:Personne Svenska teatern 7.djvu/112

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

106

En viktig sak innan jag slutar, och hvilken Ni bör lägga på minnet! Finner Ni i mina ord ett anstötligt förhäfvande, så är felet i mitt sätt — icke i mitt uppsåt. Välmeningen uttrycker sig olika hos olika människor, men är icke desto mindre välmening; och högre sträcka sig ej mina pretentioner, om icke till den förut omnämnda kärleken för yrket, som också torde få blifva den syndabock, på hvilken det osöta i min skrifvelse bör kastas. Jag tröstar mig emellertid därmed att, då Ni spelat Ofelia så väl i fjärde akten, Ni ingalunda kan vara i brist af omdöme, eller rättare: har det i högre grad än många, många af både Ert och mitt kön, och därför skall Ni ej tillägga mig större fel än jag äger, eller verkligen förtjänar anses äga. Jag har äran etc. O. U. Torsslow. D. 29 april 1837."

Nils Almlöf hade två företrädare i Hamlets roll, hvilka båda haft en lysande framgång, Åbergsson och Torsslow, om också den förre mest beundrades af dem, som obetingadt hyllade den franska tragiska skolan, hvars fel han, såsom vi sett, dref till det yttersta. — Almlöf själf var ingen Hamlet, därtill var han alldeles för manlig, bestämd och jämnstruken i sitt spel, men han utförde den likväl så, som en god skådespelare slår sig igenom en roll, hvilken icke egentligen ligger för honom. Bäst var han kanske i "gå i kloster"-scenen med Ofelia, i mötet med Horatio samt i teaterscenen. Fru Erikson var icke tillfredsställande som drottningen, hvilket däremot Dahlqvist var som Laertes, "han är snart en af publikens gunstlingar på scenen", heter det. — Till efterpjäs gafs en komedi i två akter af den vittra