Sida:Personne Svenska teatern 7.djvu/111

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
105

emellan — vill Ni väl tillåta mig göra en ringa anmärkning? — Åhja, menar Ni, jag har redan fått vidkännas mycket; litet mer eller mindre betyder ej stort. Jag antager Ert svar såsom godt mynt och börjar med att fråga: tror Ni ej, att versen om Robin skulle göra ännu mer effekt, vara ännu sublimare och tränga ännu djupare till själen, om den afsjöngs med en vansinnigs vacklande och osäkra stämma, i stället för M:lle Högquists bemödande att sjunga vackert? mig förefaller det så som om Ofelia mindre sjöng än trodde sig sjunga. Förstår Ni — då Ni är så ypperlig för resten, tycker jag, att ingenting bör saknas, och därför gör jag denna lilla anmärkning, hvars riktighet eller oriktighet jag för öfrigt lämnar till Ert eget afgörande.

Den uppriktigaste mening kan förtydas; jag vet det både af berättelse och egen erfarenhet. Man skulle kunna säga, att jag för vissa afsikters skull tillskrifvit Er detta. Därför, min goda M:lle Högquist, för att bespara mig en sådan humiliation, kunde Ni ju låta detta bref förblifva en sak emellan Er och mig; ty nog känner Ni mig så mycket, att Ni ej anser mig gå några hala insinuationsvägar, och dessutom tycker jag, att tendensen af mitt bref (min stolthet oberäknad) är i föga harmoni med slika afsikter. Tro dock ej, att jag rädes säga allt det ofvanstående äfven på öppet torg. — O, nej. Så tänker jag, och tänker, efter min öfvertygelse, rätt. Men icke yttrar jag mig sålunda utan att vara utmanad; ty de vandrande Riddare, som gå omkring och hämma ondt blott för framgången af det goda, äro idel dumma Don Quixoter.