Sida:Personne Svenska teatern 7.djvu/116

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

110

ej godt för de uppträdande att göra något af det hela. Fröken .... hade af sin roll utvunnit det mesta möjliga, och det var till stor del tack vare hennes spel föreställningen räddades från att bli absolut fiasko.” — Jag har själf, då jag under min chefstid på gamla Dramatiska teatern gaf Shaksperes "Romeo och Julia", hört ett ungt par framför teaterns affisch på klingande landsmål uttala sitt lifliga ogillande öfver ”den rysliga dumheten” att förvandla den härliga Gounodska operan till talpjäs.

Sofia Sevelins afskedsrecett ägde rum 9 maj. Ehuru hon i biljettluckan sålde till vanliga pris, blefvo de billigare platserna först på aftonen slutsålda, de bättre alldeles icke. Flera sådana stodo tomma på andra raden och hela loger på den första. Hennes framstående talang hade dock kunnat vänta ett lifligare erkännande och en större tacksamhet. Hon mottogs visserligen, hennes arior applåderades, och hon framropades efter operans slut, då hon gjorde en tyst och blygsam afskedsnigning, men någon entusiasm förmärktes icke i salongen. Aftonen inleddes med en enaktskomedi af Jacques Ancelot ”Clementine eller De båda brefven”, ett franskt dussinfabrikat, som generalmajor Ulrik Gyldenstolpe gjort sig det omaket att öfversätta, och som gick denna enda gång öfver Kungliga teaterns tiljor. Den handlade om en flicka af börd och förmögenhet, som ej kan skrifva, men som i hemlighet tar undervisning däri och stänger in skrifläraren i ett kabinett, där han af tillbedjaren tages för en rival — se där den genialiska intrigen. Ett försök till applåd nedhyssjades energiskt. Fru Sevelin tog afsked som Nattens