Sida:Personne Svenska teatern 7.djvu/128

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

122

känner han för henne hvad hon fordom kände för honom. Grefvinnan gläder sig däråt och underrättar baronen till hans bestörtning, att deras förlofning skall firas samma afton och erinrar honom om den förseglade skrifvelsen. Denna, som uppläses inför det inbjudna sällskapet, innehåller en förklaring, att baron Robert numera icke behöfde hennes ledning och att hon afstod honom åt den flicka hans hjärta valt. Allmän beundran. Hon förenar Robert och Ida, och ridån faller. Komedien tillhör det finare slaget och röjer en människokännedom, som endast en högt bildad kvinna kan äga. Fru Erikson återgaf förträffligt den person hon föreställde och lade som vanligt i dagen den bekantskap med god ton, hvari hon på vår scen dittills aldrig varit öfverträffad. Stjernström spelade visserligen med liflighet och värma och klädde sig elegant, men saknade ännu något af den fint bildade världsmannen. — Dagen därpå debuterade såsom Filip i "Johanna af Montfaucon" herr Oskar Andersson, som längre fram kom att intaga en framstående plats inom svenska landsortsteaterns historia. — "Den stumma" återupptogs 4 oktober och skänkte teatern ändtligen några fulla hus. På grund af att den legat så länge borta, voro emellertid de spelande alls icke säkra i sina partier. Den hade behöft flera repetitioner.

Måndagen 9 oktober gafs för första gången en opéra-comique i en akt "Förposten eller Den bortglömde vedetten" med musik af Louis Rifaut (1798—1838), ackompanjatör vid Operan i Paris. Libretten behandlar den välbekanta anekdoten, huruledes under ett af Napoleons fälttåg i Tyskland en post blir