bortglömd vid den franska kårens afmarsch från en by; huru denne post efter att förgäfves ha väntat på aflösning slutligen tvingad af hunger och törst vänder åter till byn, där får ett godt kvarter, förälskar sig i husets dotter, som besvarar hans ömma böjelse, stannar kvar och förvandlar sig till tysk bonde, och huruledes han, då hans regemente efter många månaders förlopp tågar förbi på hemväg till Frankrike, får det sinnrika infallet att taga på sig sin mundering, lägga geväret på axeln och ställa sig på samma plats, där han blifvit kvarlämnad, sägande att han stått där, sedan han blef ditställd, och väntat på aflösning; samt huruledes detta påhitt så behagade hans förman, att denne både förlät honom och medgaf, att han tillsvidare glömdes bort i byn. Musiken saknar ej en viss fransk liflighet med mycket trummor och basuner, men är föga ägnad att slå an på känslan, och den lämnade publiken alldeles oberörd, ehuru en duett mellan soldaten (Sällström) och hans fästmö (Jenny Lind) var nära att framkalla en applåd. Man fruktade, att pjäsen snart skulle komma att med fullt skäl heta "den bortglömde vedetten". Och så inträffade också.
Sedan ett par år hade förhållandet mellan direktionen och den nyckfulla Henriette Widerberg icke varit det bästa på grund af hennes onekligen något själfsvåldiga sätt att sköta sin tjänstgöring vid teatern. Direktionen ville ha några garantier för att detta icke skulle fortfara och sade upp hennes kontrakt våren 1835. Den sköna Henriette ville emellertid icke höra talas om några förändringar och tillskref Westerstrand några temperamentsfulla rader,
