när morgonlockar åter sväfva
kring pannans stolta majestät,
och tysta västanfläktar bäfva
kring Oreadens lätta fjät;
när snillets eld i jungfruns öga
ej tändes mer af blixtens brand,
och vi med knäfall för den höga
ömt trycka få den godas hand;
när drottningen i konstens rike
ifrån sin tronhöjd stigit ner
och så förtroligt mot oss ler,
som vore hvar och en dess like — —"
Sedan han i en följd af verser varierat detta samma tema, afslutar han sin lofsång med följande sirliga tirader:
"Se där, Emilia! din bild,
förskönad ej af ynglingsyra,
blott sanning gjort den hög och mild. —
Från vår och kärlek länge skild,
din skald har krossat smickrets lyra.
Hur ömt han ock din fana svär,
han ingen vapensold begär,
och hemligt både ler och gråter,
att hjärtats flygeld slocknad är. —
Men Amor själf hos dig förlåter,
om Vänskapen hans färger bär."
Brinkman önskade göra Emilie Högquist känd äfven af den kvinnliga fina världen och, när hon firat sin stora triumf såsom Orleanska jungfrun, ställde han till en lysande dejeuner 10 december 1836, till hvilken han inbjöd sina förnäma dambekanta — på mamsell Högquist. De kommo nästan alla dels af nyfikenhet, dels måhända också af äkta kvinnligt
