meningen att Bernhard von Beskows "Torkel Knutsson" skulle uppföras på denna recett (se del V sid. 131), men så fick man i stället fatt i detta i dramatiskt afseende värdelösa tyska dilettantarbete, som riktigt var i den tidens publiksmak, späckadt med knalleffekter, kryddadt med två lik, fängelse, grafkor, uppståndelse från de döda, dolkar, kanonskott, exercis och gudstjänst på scenen, allt detta garneradt med några stora historiska namn. Det kunde också gifvas nio gånger under en månad, men försvann sen för alltid från spellistan. — Bäst voro kanske Fanny Hjortsberg som den fattiga, intagande, trogna, känslofulla och änglarena Maria och Stjernström som hennes blifvande make i Max Sternbergs svåra roll. Den svenske kungen är i det hela en bifigur, men Wennbom var rätt bra maskerad. Det historiska var dock förfärligt misshandladt, och den store Gustaf "skroderar, så att man skäms för honom", efter hvad Freja skrifver. Den fanatiske, fåordige, lille gråe gubben Tilly håller ändlösa monologer och är tecknad mera som en gammal svag kvinna än som en man, hvilken lefvat hela sitt lif i fält. Han framställdes af Almlöf helt majestätisk i hållning och uppträdande. Högquist i den otacksamma rollen af Tillys sköna kärleks- och hämndlystna brorsdotter Angelika, som försöker mörda Gustaf Adolf, saknade däremot det tragiska draget, ehuru hon i synnerhet i början hade flera lyckade moment. Att den svenska hären med konungen i spetsen afsjöng en psalm på teatern väckte naturligtvis mycken uppmärksamhet, men ingen lär hafva stött sig på det, emedan scenen var af en mycket anslående effekt.
