själfva röjde för litet rörelse, eld och lif. När systrarna i fjärde akten tala om svårigheten att komma fram för folkträngseln, fanns icke ett spår af folk vid kyrkdörren.
En af Scribes bättre enaktare "Familjen Riquebourg" gafs f. f. g. 20 november. För trettio år sedan stod en fattig yngling i en liten bod i Marseille och gjorde strutar, sålde peppar och vägde såpa, nu är han miljonär och vräker ut pengar för sin hustrus skull (Svensson). Han är dock samme tarflige, rättframme, hjärtans gode och hederlige varelse som förr. Hans hustru Hortense (Högquist) är ung, skön, talangfull, af en högförnäm familj, som revolutionen bragt till tiggarstafven, och af denna såld till den något till åren komne bankiren. Ett mönster af dygd och karaktär finner hon sig emellertid i sitt öde. Bankirens brorson Georges (Stjernström), så godt som son i huset, en älskvärd, förträfflig yngling, tillber Hortense och lider däraf. Hon försöker under ett samtal med honom att få reda på orsaken till hans sorgsna utseende. "Du lider — anförtro mig din sorg." — "Jag älskar, men hopplöst." Hortense förstår, att det är henne det gäller, och hon darrar för sig själf. Hon ber sin man att få resa bort till deras landtgods på en tid. Han kan icke resa för sina affärer, och hur skulle han kunna vara af med henne. Denna dag ber hon dock enträgnare än vanligt. Bankiren svarar nej. Hon bönfaller, hon besvär honom. Han börjar misstänka, att det ligger något under, och afslår ånyo. Hon bekänner nu allt för mannen, utan att förråda Georges. Bankiren erinrar sig vicomte d'Heremberg (Hyckert), som nyss gjort visit
