erhåller i detsamma underrättelse, att hennes man ännu lefver och efter sluten fred är att vänta hem igen. Ferdinand igenfinner sin mor, och en postvagn höres. Det är fadern, som kommer. Alla skynda honom till mötes, och ridån faller. — Dålig är just icke komedien och har som alla Scribes pjäser en ledig dialog och många roliga poänger. Fru Erikson spelade ladyn med vanlig finess och elegant hållning. Lasse Kinmanson var bra som Dupré. Hyckert hade fått en roll i sin genre och lyckades flera gånger få publiken att skratta. Sundberg och m:ll Fundin som det älskande paret voro svaga. Vackert ansikte och behaglig organ ägde båda, men saknade den finare nyanseringsförmåga och den fart i utförandet, som kunde ge intresse åt sådana roller som dessa. De visade dock båda, i synnerhet Sundberg, lofvande anlag.
Hofkapellmästaren Johan Berwald, hvilken under flera år ej gifvit någon konsert å Kungliga teatern, annonserade en sådan till 9 december med ett lockande program, som förskaffade honom fullt hus, oaktadt biljettprisen voro de dubbla. Det mest dragande numret var väl fjärde akten ur Meyerbeers nya opera "Robert le diable" med kör och balett och med Henriette Widerberg i Isabellas parti. Den stormande och långvariga entusiasm, hvarmed hon hälsades såväl vid ridåns uppgång som efteråt, då hon framropades, bevisade att publikens deltagande och dess tänkesätt i tvistefrågan mellan henne och direktionen icke förändrats, utan snarare vunnit i styrka. Hon sjöng med både lif och känsla, men partiet låg ej bra för hennes röst, ehuru det blifvit transponeradt. Roberts roll var för ansträngande för Sällström
