studenten’, ’Konstnärslifvet’, o. s. v. För att bereda besparing, såsom det heter, har nuvarande styrelse aflägsnat från skådebanan största delen af dess mest förtjänta sujetter. Detta är hårdt; men månne dock däraf någon besparing uppstått? Alldeles icke. Skulden ökar sig med hvar dag och är större än den någonsin varit. (Efter att ha talat om öfverste Törner och teaterns skulder, fortsätter tidningen.) Saken har en ganska allvarsam sida. Det är för det stora allmänna likgiltigt, om teatern i Stockholm styres af Per eller Pål, om den går väl eller illa, eller om den ens går alls, men det är ingalunda likgiltigt, om den allmänna yttranderättens organer påtagligen missbruka tryckfriheten för att smäda ämbetsmän, som icke äro dem behagliga, under det de smickra andra, som vunnit deras tycke. Då ingen enda af hufvudstadens många tidningar, vare sig af partiskhet eller feghet, vågat fästa uppmärksamheten på detta förhållande, hafva vi trott oss pliktiga göra det.»
Artikeln väckte naturligtvis stort uppseende och hade den för Kungliga teatern otrefliga följden, att ett par af de utpekade tidningarna, för att visa, det de ej förtjänade ifrågavarande klander, slogo om och anföllo Westerstrand på det mest hänsynslösa sätt. I synnerhet Allehanda utöste sin vredes skålar och häcklade allt, både hvad som gjordes och icke gjordes, både när det kunde vara berättigadt, och när det uppenbarligen var orättvist.
