länge solen är uppe, är den späckad med komiska situationer och med en liflig dialog, som äger verklig kvickhet. Allt beror på hur hufvudrollen, baron d'Argentières, återgifves. Hyckert var ganska rolig och på sina ställen rentaf förträfflig, men han var äfven här för litet elegant för en herre, som umgås med de förnämste kavaljererna i Paris, samt kanske något för ungdomlig. Pjäsen spelades för öfrigt med en berömvärd ensemble, om också fru Wennbom som bankirfrun bredde på litet för mycket.
"Friskytten" återupptogs 7 mars med Jenny Lind i Agathas roll och Robach som Max. "Med hvilken entusiasm mottogs den ej för femton år sedan!" — skrifver Dagligt Allehanda — "Fulla hus tjugutre gånger efter hvarandra. Och hur gafs den icke med Sällström som Max och Widerberg som Anna. Fahlgren var då en ganska oklanderlig Kasper. Körerna talrika och väl inöfvade. Endast Agatha var dåligt besatt, och denna brist blef icke afhjälpt, då fru Enbom öfvertog partiet. Äfven hon var kall och tråkig. Det var Jenny Lind förbehållet att ge den stora allmänheten en idé om, hvad Agathas parti innebär både i musikaliskt och dramatiskt hänseende. Om vi också hört skådespelerskor med vackrare och större röst, kunna vi ej erinra oss att ha hört ett mera musikaliskt föredrag, förenadt med ett mera dramatiskt spel, och vi lyckönska teatern att ha funnit ett ämne till en sådan på en gång skådespelerska och sångerska. M:ll Linds röst tycks vidga sig för hvar gång man hör den. Den hade i Agathas parti en klang, en
