178
Sista mars ägde hofkapellets recett för dess pensionskassa rum inför utsåld salong. Beethovens F-dursymfoni slog icke an på publiken, och den hör icke heller till dem, som öka och befästa hans ära. Man kunde icke alls förstå, hvarför just den blifvit vald. Kristian Böhme spelade ett solo för klarinett. Han fyllde väl sin plats i orkestern, men någon solokonstnär var han icke, och man ansåg, att hofkapellet icke borde låta sig representeras af andra än sina första artister. Andreas Randel hade komponerat en ny violinkonsert, som han spelade till publikens stora belåtenhet. Slutligen uppfördes "Fra Diavolo" med Widerberg som en intagande Zerlina. Märkligt nog mottogs hennes scen i andra akten med förvånande köld. Sällström däremot, som kort förut uppstigit från sjukbädden och i följd däraf urståndsatt att i musikaliskt hänseende fylla Fra Diavolos parti, öfverhöljdes af applåder. Pamelas och Lorenzos roller hade till icke särdeles fromma för dem öfvertagits af Ch. Ficker och Pfeiffer. Men om den förra icke var något att höra, var hon så mycket sötare att se på, hvilket däremot icke var fallet med Pfeiffer.
En ny enaktskomedi af Scribe "Felix och Stefanie eller Besparingarne" syntes på affischen 17 april. De bägge titelnamnen innehades af ett lyckligt äkta par (Almlöf och Högquist), hvars ekonomi blifvit rubbad, och besparingar måste göras. De räddas genom Stefanies brors arrangemanger, och en kurtisör (Habicht), som velat begagna sig af deras obestånd, blir körd på porten. Högquist var som alltid i sådana roller förträfflig, och hennes intagande, lifliga och spirituella spel lyckades hålla komedien vid lif
