18
handelsborgmästaren Weser utarbetat dialogen. Pjäsen handlar om en berömd skådspelerska (Högquist), i hvilken två af hennes kolleger, en tragiker (Almlöf) och en komiker (Sevelin), äro förälskade. Hon vill ge sin hand åt den störste aktören af dem båda, och en täflan uppstår dem emellan. Komikern låtsar i förtviflan skjuta sig. Då hon därvid utom sig kastar sig ned invid honom, springer han upp oskadd. Han förklaras ha vunnit vadet, och hon går in på att skänka honom sin hand. Men han, som varit vittne till tragikerns stora scen med henne, förstår, att hon egentligen älskar denne, och lägger ädelmodigt hennes hand i hans. Det lilla stycket utmärkte sig genom en lätt och underhållande dialog, och den lyckligt anbragta effektscenen väckte publikens högljudda munterhet, men upplösningen var för långdragen och sentimental, och det kunde ges endast fem gånger.
Alldenstund konungen och drottningen under deras resa till Norge och Sveriges nordliga provinser denna gång varit längre borta från hufvudstaden än vanligt, hela sex veckor, hade borgerskapet, för att högtidligare än vanligt fira deras återkomst på aftonen 19 oktober, låtit på Slottsbacken uppföra en äreport, som enligt samtida uttryck var ”imposant i anblicken, af kolossala dimensioner och storartad i ensemblen”. Överst lyste konungens skiffer i kristallglas, därunder hans valspråk; längre ned sväfvade två åtta alnar höga ryktets gudinnor i transparent målning öfver porten och höllo i sina händer en krans af lager och eklöf, som glittrade i kristallglas. Rådman Berger (se del VI sid. 47) hade anmodats författa två verser, hvardera få fyra rader och tjugu
