Sida:Personne Svenska teatern 7.djvu/36

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

30

hofmannen Lomelino, och hela salongen brast i skratt, då han i sista akten sade: ”Jag går öfver till er.” Lars Kinmansons spel som mohren saknade ingalunda förtjänst, men hans deklamation var för entonig, och han var ej tillräckligt smidig i rollen, för litet satanisk; mindre godlynthet hade ej skadat. Öfversättningen var usel. Den saknade alldeles det lif och den friskhet, som finnes i originalet. Den härliga scenen i andra akten mellan de bägge Doria var struken, men den alldeles onödiga mellan Leonora och Imperiali, den var bibehållen. Ermodert var öfversatt med mördad i st. f. multnad, m. m. I fjärde aktens slutscen lät man Leonora svimma vid det kanonskott, som ger tillkänna att striden är börjad. Fiesco sade således sitt farväl åt den afdånade Leonora, men det är just af dessa hans ord som hon förfäras, icke af skottet. Att Fiesco talade till en älskad maka utan att märka, att hon låg afsvimmad, var mer än lofligt tanklöst. Ett annat fel var, att Fiesco icke i sista akten var iklädd rustning, ty det är den som genom sin tyngd drar honom ned i djupet. Den flaxande mantel han bar borde i stället fått honom att flyta. Men aldrig hade frånvaron af en kunnig ledning varit så påtaglig som sedan en egen departementschef tillsatts för teaterns estetiska afdelning. Dyrbart uppsatt lyckades pjäsen samla rätt stora hus åtta gånger innan jul, men repriserades ej förrän 1865, då den i en ny öfversättning af Oskar Wijkander uppfördes fem gånger. Schiller själf kom ju öfverens med sin samtid att inordna detta stycke bland de omogna förstlingarna af hans diktkonst.

På grund af publikens synbarligen förminskade