Sida:Personne Svenska teatern 7.djvu/47

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
41

poliskommissarien (Sevelin), hvilken samtidigt anonymt underrättas om hvar diamanten finnes. Husundersökning. Sophia föres i fängelse. Hon skall nu enleveras af lorden och af pur tacksamhet falla i hans armar. Fångvaktaren (Deland) är med i komplotten. Lorden smyger sig under natten in i fängelset med Blifild och besvär henne följa sig till Frankrike. En vagn väntar nedanför. Sophia genomskådar dock det tvetydiga i hans ädelmod och vägrar följa, trots att hon erkänner sin kärlek till honom. Han vill begagna våld, bullret förråder dem, och Blifild sträckes af ett pistolskott till marken. Sophia föres inför rätta. Om hon upptäcker hvem hon är och hvarifrån juvelerna komma, äro hon och fadern förlorade. Dock hellre döden än vanäran. Hon bekänner allt. Då uppträder lorden, som fått veta skurkstrecket af Blifild, innan denne dog. Domaren (Svensson) ger Walpole rådet att fly till Frankrike, dit dottern och hans blifvande måg skola följa honom. Högquist var förträfflig i Sophias svåra roll, och hennes långa berättelse i tredje akten, som hon gjorde med stor skicklighet, följdes af en långvarig applåd. Almlöf hade en i det hela otacksam roll, som han dock spelade med mycken talang. Hyckert tycks ha varit för mycket Figaro och låtit Blifilds skurkaktighet för litet sticka fram. Kritiken klandrade skarpt direktionens bristande omdöme att taga upp ett sådant värdelöst stycke, ”det förnuftslösaste otyg”, såsom Allehanda betitlar dramen. Den drog dock sju ganska goda hus. — ”Hobergsgubben”, en liten nätt och rolig bagatell, hade tagit sitt ämne från en gammal gotländsk folksaga. En rådman i Visby (Sevelin) friar till en