42
vacker bondflicka (Charlotte Ficker), som älskar en sergeant (Robach), men flickans far (Fr. Kinmanson) vill hellre ha rådmannen. Då kommer en fintlig sjöman (L. Kinmanson) flickan till hjälp. Han spökar ut sig till Hobergsgubben och försöker skrämma fadern. Rådmannen anropar länsmans bistånd. Denne rycker af Hobergsgubben skägget och blottar bedrägeriet. Men då sjunger sjömannen om alla de sydvaror han skall af lasta hos rådmannen, och vid tanken härpå afstår denne från flickan. Det anspråkslösa och barnsliga stycket kunde dock ges sex gånger inom en månad, troligen tack vare ett mer än femtiotal vackra nationalmelodier, som voro inväfda i dialogen, hvilken nästan bara bestod af visor. Också räckte pjäsen i en och en half timme. Rådmannen kom med sin syster inåkande på scenen i en gammal dammig schäs, som drogs af en mager hästkrake, och mottogs af publiken med lika lifliga applåder som på sin tid Sappho i sin strålande char efter drottningens hvita hästar. Sevelin och Lasse Kinmanson voro utmärkta i sina roller, liksom fru Bock i syster Ursulas, ehuru hon väl mycket öfverdref figuren. Ch. Ficker var ju visserligen icke någon öfverlägsen talang, men på grund af hennes intagande yttre och hennes vackra organ såg man henne alltid med nöje. Robach var för späd, för mycket kavaljer för en sergeant vid ett landsortsregemente, men oklanderlig i rollen. Allehanda skref 25 februari, att många melodier synas mindre lämpliga för en hederlig scen. ”Men man kan säga oss, att 1:o den Kungliga teatern numera icke är någon hederlig scen, och att 2:o mycket värre saker än detta där får passera. Detta är
