50
betydde mera, äfven Widerberg, som, då fru Enbom kände sig opasslig, under påskferierna hastigt inöfvat partiet och till belöning fick sjunga det annandag påsk 4 april, då operan uppfördes sjette gången såsom recett för henne inför fullsatt salong, trots dubbla pris. Förträfflig som vanligt var Lars Kinmanson i Pietros roll, hvilket däremot icke kunde sägas om Pfeiffer som Alfonso, vice-konungens son. Under vanliga förhållanden misslyckad, blef han det här i dubbel måtto, då han hade att utföra en af de fatalaste operaroller som finnes. När under 1840-talet Olof Strandberg tilldelades partiet, vägrade han absolut att utföra det, om han icke fick alternera med Julius Günther såsom Masaniello. Den bortskämde Günther nekade energiskt, men måste slutligen gifva med sig. Gudarna må veta, att herr Strandberg icke var ett grand större aktör än herr Lindström, men emedan han blivit benådad med en af de vackraste tenorstämmorna i hela det dåtida Europa, var det en högtidsstund att höra honom sjunga slummerarian i fjärde akten "Hugsvalare för dem som lida". — Från senare tider är att minnas Louise Michaëlis Elvira, Elise Hwassers Fenella samt Hilda Lunds och Robert Sjöbloms med äkta sydländsk glöd dansade tarantella. Däremot är att glömma de tygellösa kostymfantasterierna med Elvira och hennes hofdamer 1919. En tum för mycket på en näsa fördärfvar hela ansiktet, och likaså förmå några meter för mycket i vidden af en krinolin att göra hela figuren löjlig. Teatern är icke något etnografiskt museum, och när det icke är fråga om en parodi eller en fars utan om en allvarlig opera, bör en forntida modegalenskap där
