Sida:Personne Svenska teatern 7.djvu/76

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

70

den 29 i samma månad af Kotzebues sentimentala femaktsdram "Den okände sonen" (se del II sid. 40), där Edvard Stjernström utförde titelrollen med så mycken liflighet, säkerhet och värma, att han fick aktörskontrakt från 1 oktober. Lars Kinmanson spelade öfversten, Jenny Lind hans dotter och Sevelin den löjlige hofjunkaren Gyllenparfym.

På fru Eriksons recett 13 oktober repriserades "Maria Stuart" med henne som Elisabeth och Emilie Högquist som Maria. Charlotte Erikson var för svag, för vek, för litet drottning i denna roll, där Sara Torsslow på sin tid var så förträfflig. I det af kvinnlig list och förställningskonst genomandade svaret till Talbot i fjärde akten, då Elisabeth vill, att man skall gripas af medlidande med henne för det hon ämnar begå ett afskyvärdt våldsdåd, förstod fru Erikson icke att inlägga detta "coquetterie sanguinaire", som m:me de Staël så träffande kallar det, och som vi i våra dagar fått beundra, då Hedwig Römpler-Bleibtreu på Burgteatern framställde sin oförlikneliga Elisabeth och visade, att en stor skådespelerska i den rollen har en uppgift, som föga står efter titelrollen. — Bättre än fru Erikson lyckades Högquist som Maria, framförallt i scenen mellan drottningarna samt i sista akten, och en vackrare Maria kunde man nog icke få se. Det är mycket troligt, för att icke säga alldeles säkert, att hennes utförande af rollen icke skulle tillfredsställa vår tids kräsna publik och kritik, men att den gjorde ett djupt intryck på den tidens människor visade sig bl. a. däraf att, då Maria i femte akten tar afsked af lifvet och sin omgifning och ger den sin välsignelse, gjorde