118
där han lyckades åt Frans Moors scen förläna den hemska stämning den bör ingifva. Förargligt nog var scenen för litet upphöjd och rummet alldeles för mörkt.
Emilie Högquist hade 6 april sin recett, hvilken inleddes med en tämligen obetydlig, men långdragen lever de rideau, ett enaktslustspel af den skrifklådigaste bland alla då lefvande tyska författare, Ernst Raupach, benämndt »Sonetten», där Hyckert till publikens stora förlustelse förträffligt imiterade ett aktningsvärdt gammalt stockholmsoriginal, filosof och musikälskare. — Aftonen fick sitt värde genom uppförandet af Charlotte Birch-Pfeiffers femaktsskådespel »Gunstlingen», där hon med lätt hand öfverhalkat det skabrösa och lagom idealiserat Katarinas (Ch. Erikson), Potemkins (Almlöf) och Agraffines (E. Högquist) karaktärer samt gifvit stycket en romantisk färg, som gör det ganska underhållande, ehuru slutet är något afhugget. Lanskoj är död och kejsarinnan otröstlig. Först ett år därefter kom Jermolof att bli den lycklige efterträdaren, men störtades efter sexton månader af Potemkin, som sände till henne Alexander Mamonof (Sundberg), hvilken dock tröttnade på sin sextitvååriga älskarinna och gjorde sin kur för prinsessan Agraffine. Katarina förlät dem emellertid och förlofvade dem, men förvisade dem till Moskwa, där han snart blef ganska olycklig med sin sköna, efter hvad professor Waliszewski berättar oss i sin af franska akademien prisbelönta Katarinamonografi. — Pjäsen var omsorgsfullt iscensatt med smak och verklig lyx. Såväl kostymer som dekorationer voro nya och praktfulla. Första aktens