park var särdeles artistiskt utförd, och från tredje aktens rikt eklärerade salong såg man genom trenne glasdörrar i fonden in i den icke mindre rikt upplysta danssalen, där hofvet dansade en polonäs i 1780-talets eleganta toaletter. Det hela gjorde en lysande effekt. Öfversättningen af krigsrådet Forsberg var väl utförd, och han tillvann sig allmänt bifall genom att anslå hela sitt arfvode åt Per Sällströms nödlidande familj. Charlotte Erikson var utmärkt som Katarina, ehuru scenen i fjärde akten, då hon varit vittne till de älskandes möte, är för våldsam för att riktigt ha kunnat passa in med hennes dramatiska skaplynne. Almlöf var en förträfflig Potemkin. Den stolta hållningen, fosterlandskärleken och det slipade intrigmakeriet framställdes högst lyckligt. E. Högquist förenade Agraffines skalkaktiga liflighet med denna varma och djupa känslighet, som hon så väl kunde återgifva. Sundberg slutligen var genom sitt fördelaktiga utseende särdeles lämplig till Mamonofs roll, som han spelade med ovanlig ledighet och säkerhet samt med en värma och ett minspel, som förtjänade de bästa loford. Alla biljetter voro i förväg utsålda, och recettagerskan hälsades vid inträdet och efter spektaklets slut på det allra lifligaste af sina många beundrare.
Palmsöndagen gaf A. Randel en utmärkt väl arrangerad konsert, där det fullsatta huset fick riklig valuta för sina penningar. Den inleddes med Lindblads förträffliga symfoni, hvars värde är erkändt äfven i Tyskland. Han är ju, som bekant, den förste efter Crusell, som lyckats göra svensk musik känd och uppskattad utomlands. Därefter spelade
