164
Polonius, Laertes och Osrick visade sig inför majestäterna med obetäckta hufvuden, men Gyldenstern och Horatio hade ständigt hattarna på sig. Dekorationerna voro i ett sådant stycke för tarfliga. Då man sett, att teatern gjort flera nya sådana i götisk stil, förstår man icke, hvarför dessa ej kunde användas här likaväl som i teaterns många dåtida struntpjäser. Svenssons röst lämpade sig icke alls för vålnaden, och luren, som han begagnade under teatern för röstens förstärkande, tycktes ha behöft en nödvändig reparation, ty de spruckna och skrällande ljud den då om kvällarna utsläppte från sig syntes snarare anstått en spökande tornväktare än den aflidne konungens noble ande. — Äfven Gustaf III:s »Siri Brahe och Johan Gyllenstierna» kom till uppförande 11 februari inför en nästan alldeles fylld salong och gafs särdeles väl. E. Högquist och Almlöf i titelrollerna, Dahlqvist som Tegel, F. Hjortsberg som Stina och Ch. Almlöf som Anna Gyllenstierna rönte allmänt bifall. Glädjande att omtala kunde pjäsen ges åtta gånger under spelåret.
En tysk sångare och f. d. skådespelare i buffagenren vid hofteatern i München Friedrich Theodor Kirchner fick uppträda sju gånger februari—maj. Han spelade första gången 16 februari i »die Proberollen», en fars med sång af samma uppränning som den gamla franska farsen »Man gör så godt man kan», där Lars Hjortsberg och sedan Hyckert voro så roliga, då de spelade sju olika roller. Kirchner nöjde sig icke med mindre än tio. Det var en ung man med ett fördelaktigt yttre och mer än vanlig komisk talang, med en nästan fransk ledighet och
