hofsångerskan Jenny Lind, men hon var opasslig, och »den Okända» hade till följe däraf måst inställas kvällen förut.
En stor förlust led hofkapellet, då den utmärkt skicklige flöjtisten Karl Bock afled 29 januari vid endast 41 års ålder (se del VII, sid. 45).
Februari månad inleddes med uppförandet af »Hamlet», således ändtligen en talpjäs af högre värde, en tilldragelse så utomordentlig, att den väckte allmänhetens uppmärksamhet. Teatern fick ett par goda hus, och publiken gaf sin tillfredsställelse tillkänna med de lifligaste bifallstecken. Almlöf och Dahlqvist alternerade i titelrollen. Almlöf var litet för stark för den veke, ungdomlige prinsen, men i monologerna var han Dahlqvist öfverlägsen. Denne gjorde sig icke sällan skyldig till öfverdrift i sin deklamation och sina gester. Hans triumf var däremot scenen med drottningen i slutet af tredje akten, där han också erhöll entusiastiska bifallsyttringar. Hos Ch. Erikson fann man i denna scen föga spår af det djupa själslidande, den våldsamma sinnesskakning, som här bör röja sig hos Hamlets moder. Emilie Högquist var förträfflig under de båda vansinnighetsscenerna, men för kall under scenen med Hamlet i andra akten. Hur väl märktes det icke i sådana stycken, att det saknades en kunnig styresman. Där återkom t. ex. Laertes i fjärde akten i samma röda dräkt, som han bar i första akten, oaktadt originalet tydligen säger ifrån, att han skall vara klädd i rustning (armed). Då Hamlet visar Polonius molnet, stod Dahlqvist midt i rummet och pekade mot taket i stället för att leda Polonius fram till fönstret.
