168
komposition som Adagio och polonäs af Joseph Merk, och belönades med bifallsrop. Slutligen gafs »Friskytten», där M. Gelhaar var utmärktare än vanligt som Anna och hälsades med täta applåder samt inropades efteråt. En ovanligt lyckad debut som Max gjorde den aftonen Olof Strandberg. Han var född i Pommern 15 februari 1816 och hade först bestämt sig för läkaryrket samt studerade några år vid akademierna i Uppsala och Lund efter sin 1836 aflagda studentexamen. Hans utmärkt vackra tenorstämma väckte snart uppmärksamhet både inom och utom akademien, och teaterdirektionen erbjöd honom engagemang vid K. teatern. Max' roll, där Sällström i lifstiden skördat så många triumfer, var för en nybörjare i alla afseenden ett svårt prof, men Strandberg bestod det med glans, och hans röst erinrade hvad klangen och mjukheten beträffade om Sällströms bättre dagar. Redan under första arian erhöll han de lifligaste bifallsyttringar och inropades efter fru Gelhaar af den förtjusta publiken. — När Strandberg andra gången uppträdde 27 februari, hade han öfvervunnit premiärrädslan, och hans sköna röst tog sig då ännu bättre ut. »Friskytten» gick den kvällen 100:de gången inför alldeles utsåld salong och under samma varma applåder åt debutanten som föregående gång.
Emilie Högquist visade sig på sin recett 1 mars såsom »Orleanska jungfrun», hvilken ännu var en af hennes triumfroller. Hon spelade den med samma lif och samma värma, men med ännu mera styrka än förr och formligen öfverhöljdes af applåder. Och dock stodo flera loger tomma å första raden! När
