och får samtidigt veta, att hans egna slafvar för att hämnas på hans omänskliga hårdhet antändt alla hans plantager, hans hus och hem. — Hjälten och hjältinnan äro rätt matt tecknade, och hvarken Dahlqvist eller Fanny Hjortsberg lyckades genom sitt spel ge dem någon högre färg. Almlöf framställde plantageägaren med en otäck sanning, men både han och Stjernström som en förrymd slaf öfverdrefvo väl mycket sitt vildsinta språk, under det att Dahlqvist däremot deklamerade några ställen med verkligt lyckad känslobetoning. Såsom prof på vederbörandes omtanke fick man bland de staterande se flickor med mulattansikten, europeiskt hvita halsar och negersvarta händer! — Teaterskvallret visste berätta, det Fanny Hjortsberg, för att vara säker om ett fullt hus, anhållit hos direktionen, att hennes svärfar skulle få biträda henne genom att uppträda såsom kapten Puff. Denna hennes begäran afslog öfverste Backman, om icke Hjortsberg förband sig att sedermera spela i samma pjäs ett par gånger för teaterns räkning. Det blef naturligtvis ett himla uppträde, och slutligen måste Backman ge efter. Lasse Hjortsberg återsågs för kvällen med vanlig entusiasm af den fullsatta salongen och inropades efter spektaklet jämte sin sonhustru, som i efterpjäsen spelat fröken Jernmalm.
Den lilla teatern i Kirsteinska huset, sällskapet Talias lokal, tycks ha blifvit ett slags nödhjälpsinrättning för sceniska artister af alla grader, ty det gick knappt en vecka förbi, utan att någon subskriberad soaré där ägde rum. Så hade Dahlqvist haft en, Stjernström likaledes en. Den unge Rudolf
