glanspunkt, slutar med att de båda svära hvarandra evig vänskap. Vid sitt försök att bortföra Adalgisa blir Pollion gripen och måste dö, men nekar att omtala hvad som förmått honom trotsa gudens vrede. Norma begär att själf få döda honom och tar dolken af öfversteprästen, men tvekar och ber prästerna att bli lämnad ensam med honom. Norma lofvar rädda honom, om han vill svära att ej blifva Adalgisas make. Pollion nekar och försöker med våld rycka dolken från henne. Hon ropar då på Druiderna. De skynda in och Norma sjunger:
»Ännu ett offer jag er hämnd vill bringa.
En bland de våra — en prästinna — trolöst
sitt löfte brutit har . . . förrådt sitt land . . .
vanärat gudens tempel. — Gån att resa bålet!»
Hon betänker sig dock att anklaga en oskyldig för det brott hon själf begått, och på Druidernas fråga, hvem den brottsliga är, svarar hon: »Det är jag!» — Nu bevekes ändtligen Pollion, nu först förstår han att rätt uppskatta Normas kärlek, nu först känner han, att han älskar henne allena. Norma upptäcker för sin fader sitt moderskap, lyckas blidka hans vrede och får hans löfte att vårda hennes söner. Prästerna fordra dock obevekligt hämnd. Eklöfskransen ryckes från Normas hufvud, hon betäckes med en svart slöja och bortföres jämte Pollion till bålet, hvarunder ridån faller. Denna librett ger utan tvifvel anledning till åtskilliga både sceniska och musikaliska effekter, som till exempel då Norma i sitt första ursinne är nära att mörda sina barn i deras ljufva slummer, men i längden stöter dock det hela en smula
