184
på det tråkiga, och Bellini med sin eviga sentimentalitet var just icke mannen att göra ett ledsamt ämne underhållande. Man tröttnar äfven vid hans vackraste melodier, emedan de alla äro stöpta i samma form. Och »Norma» äger flera sådana sköna ställen t. ex. Normas stora scen och aria i första akten, som man då med mycket nöje hört på flera konserter, och den anslående och verkligt härliga duon mellan Norma och Adalgisa i tredje akten. Dessutom ett par körer, marschen i första akten, Orovistus' basaria i tredje akten, liksom duetten mellan Norma och Pollion i samma akt. Egendomligt var det för den tidens publik att litet emellan känna igen den då så ofta gifna »Lucie», liksom Bellini skulle ha lånat sina ingifvelser därifrån, i stället för att det tvärtom är signor Donizetti, som här hållit till godo. — Salongen var första kvällen utsåld och utförandet oklanderligt. Dramat gjorde i synnerhet intryck genom Jenny Linds härliga sång och spel. Så mycken storhet i utförandet hade hon knappt förut visat i någon roll och fördunklade alldeles sina medspelande. Günther sjöng sitt ansträngande parti rent och musikaliskt, men rösten var för svag liksom M. Gelhaars. Däremot var ackompanjemanget till körerna alldeles för kraftigt, oaktadt dessa voro förstärkta. Belletti hade det minst tacksamma partiet, men sjöng det samvetsgrant. Både Jenny Lind och Günther blefvo inropade. — »Norma» är den bland Bellinis operor, som längst lyckats undgå det slutliga ödet att bli föråldrad. De smäktande melodierna och den glansfulla koloraturen ha flera gånger hos oss repriserats. 1865 sjöng Louise Michaeli titelrollen med ett
