206
som belöning därför utnämndes till hofsångerskor. Med den engagerade delen af personalen var det likväl omöjligt att hålla teatern i gång. Riksdagen nalkades, och man måste till hvad pris som helst åter engagera de motsträfviga. För detta ändamål var det nödvändigt ej allenast att förändra reglementet i enlighet med deras önskningar, utan äfven att förhöja åtskilligas villkor. Aflöningsstaten ökades sålunda med 6 à 7,000 rdr. För närvarande har teatern en sångerska, som dess stat aflönar, och tvenne sångare, dem hon pensionerar med förbindelse att tjänstgöra, då de påkallas. Den ene af dessa senare har en enda gång varit anlitad, den andra aldrig, och sångerskan begagnad i två eller tre obetydliga roller. Om vi ej misstaga oss, utgör likväl dessas aflöning tillsammans 2,700 rdr, för hvilka teatern ej vet bereda sig någon valuta. Teaterns sångmästare, som i snart tio år där varit anställd med en lön af 2,000 rdr bko och under de senare tiderna en årlig recett, hvartill han äger anspråk att begära en ny, stor sångpjäs, har på denna tid ej bildat en enda mansröst. Teatern har sålunda åt den tenor hon utan honom förmått skaffa sig måst vid dess första engagemang bevilja de högsta aflöningsvillkoren, något dittills oerhördt, och som endast under sådana omständigheter varit möjligt. Dessa exempel kunde förökas med mångfaldiga dylika, men det anförda torde vara nog att visa, det teaterns finansiella brist härrör från dess förvaltningssystem. Äger den verkligen något förnuftsenligt anspråk att begära, det staten skall godtgöra dess styrelses saknad af urskiljning och förutseende? En sådan saknad röjer
