dessa tillkommit. En hofsångerska, fru Berwald, har aldrig varit anställd vid teatern, utan där endast sjungit på sin mans konserter. Hofsångaren Berg sjunger icke en gång på sina egna recetter, hvarvid teaterns personal tjänstgör åt honom. År 1818 hade m:lle Wässelius d. ä. råkat ådraga sig kapellmästarens ogunst, hvilken ville straffa henne genom hennes skiljande från teatern. Hon var då 36 år gammal, på höjden af sitt konstnärsskap, i röstens och hälsans fulla styrka, och genom hennes bortgång skulle en lucka uppkomma i mer än hälften af den lyriska scenens repertoar. På sådant gjordes emellertid intet afseende lika litet som på teaterns finanser. Man måste bevilja den förafskedade sångerskan full pension 825 rdr, och som intet ledigt pensionsrum fanns, måste teaterkassan öfvertaga denna utgift, samt med detsamma öka de båda sujetters lönevillkor, hvilka öfvertogo den afgångnas repertoar, till lika belopp med hvad hon åtnjutit. Härigenom blef hennes pension en alldeles ny utgift, för hvilken ingen ersättning fanns, om man ej som en sådan vill räkna, att teatern miste sin förnämsta operaröst inom fruntimmerspersonalen. Därjämte förmådde man H. M:t konungen att utnämna m:lle Wässelius till hofsångerska med 400 rdrs lön, d. v. s. med andra ord, att när hon ansågs oduglig att sjunga på teatern, var hon god nog att sjunga på hofvet. — År 1828 utfördes den bekanta statskuppen med teatern, då ett nytt reglemente af hr grefve Puke uppsattes, så väl beräknadt, att de flesta sujetterna ej ville gå in därpå. Några öfvertalades likväl att göra det, och bland dessa voro fru Sevelin och m:lle Widerberg, hvilka
