210
engagerande och entledigande, nya pjäsers antagande, instruktioners, fullmakters, kontrakters och försvarsbetygs utfärdande m. m.; till hvilken af de tvenne dessa saker höra, finnes ej föreskrifvet, och häraf måste således följa antingen att under förste direktörens frånvaro eller ämbetets vakans inga sujetter få antagas eller afskedas, inga nya pjäser gifvas o. s. v., eller också hvad som rör penningar och materiel tillhör den ekonomiskes och hvad som rör estetiken den sceniskes befattning. Nu vet likväl hvar och en, som vet någonting om teatern, att en sådans ekonomi i mångfaldiga stycken är detsamma som dess estetik och så tvärtom, och att skilja dessa saker åt är ungefär detsamma som att anställa tvenne befälhafvare för en armé och tvenne kaptener på ett fartyg. Vill t. ex. den sceniske antaga en sujett, men den ekonomiske vägrar denne de föreslagna löneförmånerna, vill den förre gifva en ny pjäs, men den senare ej anskaffa dekorationer och kostymer m. m., så afstannar teatern; äfvensom i motsatt fall, om den ekonomiske vill medgifva lönen och uppköpa materiel, men den sceniske icke vill antaga sujetten eller gifva pjäsen. Häraf följer, att den som åtagit sig att styra teatern efter detta reglemente därigenom omisskännligen ådagalägger, att han icke har något begrepp om hvad en teater vill säga, och att om den goda viljan, det enkla människoförnuftet och själfva nödvändigheten icke varit mäktigare än lagens bokstaf, skulle den Kungliga teatern längesedan ha varit fullkomligt redlös. Detta skall bli ännu tydligare genom fortsättningen af den öfversikt vi här vilja meddela.
