Hoppa till innehållet

Sida:Personne Svenska teatern 8.djvu/217

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
211

Reglementets andra paragraf säger, att teaterns stat regleras för fem år, men anvisar ingenstädes medlen till fyllande af dess behof, hvaremot den ålägger direktionen att icke utan särskildt nådigt tillstånd öfverskrida dess årliga aflöningsstater eller maximibeloppet för hvarje stat, hvarjämte den fastställer det högsta lönebeloppet för en sujett till 1,800 rdr bko. För ordningens och fullständighetens skull talar reglementet icke om personalens vid de öfriga staterna aflöning eller ens om själfva staternas totalbelopp. Som det nu likväl kan hända, att en behöflig sujett icke erhålles för det bestämda högsta priset, eller att en tillfällig utgift kan vara af nöden och att teaterns framgång för ögonblicket kan därpå bero, måste antingen dess fördel försummas eller direktören besvära K. M:t med föredragningar, hvarå det måhända ej är möjligt att så fort som behöfs erhålla svar. Är det tänkbart, att en teater skall kunna väl förvaltas med sådana restriktioner för dess styrelse?

Sångläraren har inseendet och ledningen af alla sångpartiers inlärande, inseende öfver kören och öfver de tvenne underlärarna. Men när hans befattning upphör, d. v. s. när repetitionerna taga sin början, inträder kapellmästarens, hvilken äger befälet öfver repetitioner och representationer. Nu skulle det kunna så hända, att dessa båda herrar hyste olika estetiska åsikter, och att kapellmästaren icke fann sig belåten med sånglärarens inöfning af partierna, utan fordrade ett helt annat föredragningssätt; huru skulle de sjungande då förhålla sig? Det rimliga och förnuftiga vore väl, att kapellmästaren vore