hvarför de ej stannade berodde på teaterägaren och orkesterdirektören, hvilka ställt sina fordringar så höga, att fransmännen ansågo recetterna ej kunde betäcka utgifterna. De afreste därför med ångfartyget Polhem till hufvudstaden, dit de anlände 29 augusti alldeles lagom för att under Taglionis opasslighet mellan 3 och 15 september få gifva sex representationer, omfattande elfva vådeviller och två komedier. — Fredagen 3 september presenterade sig den franska truppen i trenne småstycken. Det första var en af Scribes bättre enaktare »les Premières amours», som redan 1838 gifvits på K. teatern af den franska trupp, som då besökte Sverige. Mr Minard var en god père noble, ett fack som på den tiden länge hos oss varit obesatt. M:me Armand, som spelade dottern Emmeline, var truppens älskarinna och, ehuru hon hvarken hade Charlotte Eriksons grace, E. Högquists känsla, P. Hjortsbergs naivitet eller Ch. Almlöfs älskvärda skalkaktighet, såg man henne dock med mycket nöje på grund af den angenäma ledigheten i hennes spel, parad med förstånd och sanning. Hennes man uppträdde ännu i älskarerollerna, fast han redan lagt ungdomsåren bakom sig, och såg ganska bra ut. Mr Simon, som framställde Emmelines kusin, var komiker, men betydligt underlägsen mr Francisque, som 1838 spelade samma roll. Därefter gafs en drame-vaudeville i en akt »Pauvre Jacques», med ett innehåll midt emellan le genre ennyeux et larmoyant. En gammal fattig musiker lefver lycklig i minnet af sin första kärlek, Marianne, som för tjugu år sedan af en högfärdig, obeveklig far rycktes ur hans armar, men
