238
hvilkens återkomst ännu alltid utgör hans käraste förhoppning. Slutligen anländer en ung, skön och rik dam (m:me Armand), som förkunnar honom, att hans Marianne är död, men att hon är hans dotter. Titelrollen utfördes af mr Lyonnel, för hvilken han var som klippt och skuren. Hvarje drag i hans ansikte hade en så påtaglig stämpel af lidande och umbärande, att han genast vid sitt framträdande väckte ett lifligt deltagande, som han genom sitt varma, själfulla, flera gånger af applåder afbrutna spel förträffligt förstod att underhålla. Åt den tredje pjäsen, enaktaren »Un monsieur et une dame» hade publiken obeskrifligt roligt, ehuru innehållet var föga anständigare än »Nattäfventyret», som på sin tid blef uthvissladt. Äfven här är fråga om ett nattäfventyr, men mellan en herre och en dam, som, alldeles obekanta med hvarandra, på grund af en tillfällighet befinna sig instängda på ett värdshus i samma rum under natten. Pjäsen slutar med förlofning mellan de bägge agerande, som voro mr och m:me Armand. Värdshusvärdinnan representerades af m:me Minard, till hvars väldiga kroppsdimensioner icke ens vår dåvarande balett kunde framvisa ett motstycke, och bredvid hvilken till och med fru Wennbom föreföll helt obetydlig. I allmänhet var denna trupp icke af första ordningen, men den utvecklade ett lif och en ensemble, som man tyvärr den tiden alltför ofta saknade på vår scen. Åt sådana pjäser som »Valérie», »le Mariage de raison» (»Passionen och förnuftet») och »le Verre d'eau» förmådde de dock icke förläna något intresse, och ännu värre tedde sig »Un duel sous le cardinal de