att alldeles tiga med de där mattorna, hvilka många tycka alldeles icke förtjäna någon mention, och helt enkelt stödja sig på värdet af platsen relativt till de öfriga inom salongen och dess begärlighet framför dem. Men äfven härom vore åtskilligt att säga. Så länge scenens föreställningar icke genom sin dyrbarhet rättvisa en prisförhöjning, så länge är ej denna befogad och ej rättsenlig. — Vi tillstyrka att priserna nedsättas igen efter franska truppens afresa. Hade förhöjningen uttryckligen sagts äga rum för de franska spektaklen, hade tidningen ej haft något att anmärka, skulle den än sträckt sig längre än till amfiteatern.» — Och Allehanda tröttnade icke att vid alla möjliga tillfällen beskärma sig öfver mattan. Ändtligen försvann den omsider i november, »utäten af Allehanda» hette det i en notis i ett annat blad.
Under sommaren led teatern tvenne smärtsamma förluster, därigenom att Nils Almlöfs hustru Karin Cederberg afled 20 juni (se del IV sid. 219) och Bernhard Crusell 28 juli (se del IV sid. 161). Vid hans jordfästning 2 augusti i Jakobs kyrka ägnade hofkapellet honom sin hyllning i toner under hofkapellmästaren Berwalds anförande.
De under spelåret 1838—1839 uppförda pjäserna (nyheterna kursiverade) voro i bokstafsordning: Adèle de Sénanges (1 gång), Alfhild (6), Alphyddan (5), Ambassadören (1), l'Ami Grandet (1), Angelo Malipieri (1), Armide (3); Barberaren (2), Begge arrestanterne (1), Bildhuggaren (5), Brudslöjan (5); la Cachucha (3), la Camaraderie (2), Clémentine (1), Coelina (3), Czar Peter (2); Dagen före bröllopet (3), Debutanten och hennes far (14), Don Juan (2); Elake