hvilken hon utförde med värma, styrka och lif. Hennes ansikte, hennes organ och hennes högst fulländade figur bidrogo att förhöja värdet af hennes spel, och aftonens framgång kunde i hög grad tillskrifvas henne.
Stockholmskritiken var emellertid föga belåten med stycket. ”Hurrarop, stampningar och klappningar efter ridåns fall, förnyade i flera repriser”, säger Argus, ”uttryckte den stockholmska allmänhetens förtjusning öfver denna apparition på vår talscen, och vi tro, att ingen af de pjäser, som förut gjort största lyckan härstädes — en ”Gustaf Vasa”, ”Hamlet” o. s. v. — blifvit mottagna med ett sådant bifall”. Argus tröstar sig dock med, att det närmast varit det ”pikanta” i en aktris i karldräkt, som lifvat bifallsstormen.
Karin Almlöf, som framställde Nisida, var Nils Almlöfs första hustru, född Cederberg 1794. Hon hade förut under sin anställning i Göteborg och vid Djurgårdsteatern varit gift med en aktör Laurent, men skiljts från honom och 1818 fått engagemang vid Kungliga teatern. 1823 ingick hon äktenskap med Nils Almlöf. Hon var en mycket behaglig företeelse på scenen och förtjuste åskådarna såsom Papegena och Cherubin (1827), men hennes största betydelse är dock, att hon blef mor till den utmärkte komikern Knut Almlöf. Hon dog i juni 1838.
En rätt egendomlig enaktare uppfördes i april, ”Oxmenuetten” som från franskan bearbetats på tyska och försetts med musik ur Haydns kompositioner af kapellmästaren von Seyfried i Wien. Öfversättningen var af öfverste Nordforss. Oxhandlaren
