Hoppa till innehållet

Sida:Personne Svenska teatern 8.djvu/260

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

254

teatern till en statsanstalt, om hvars ärenden statsrådet förehaft grundligare diskussioner och plägat längre öfverläggningar för att mäta, såsom en riksdagsman uttryckte sig, huru dygdig den ena aktrisen var, huru skicklig den andra, huru behöfvande den tredje, o. s. v. Konseljens ledamöter ha för teaterns skull ej dragit i betänkande att med verkligt hjältemod ställa sig mot opinionen, ständer, riksrätt, konstitutionsutskott, ja, själfva åtlöjet har icke afhållit en högt dekorerad kämpe att uppstiga och föra dess talan. Vördsamma böner ha ingifvits till regeringen, ständerna ha aflåtit skrifvelser, en medborgare har varit på vägen att förlora hufvudet, en allmän politisk amnesti har utfärdats för att rädda den kungliga teatern, men skådeplatsens frihet — däraf blef ändå ingenting. Besvär, förargelser, penninguppoffringar, af statskassan nämligen, allt var man beredd att våga, blott man slapp den kinkiga frågans afgörande. Då kom en man och uttalade de två enkla orden: »Jag spelar», och dessa magiska ord förändrade allt. Hvad hvarken den ena statsmakten, eller förnuftets makt, den egna fördelens röst, eller någonting annat kunnat uträtta, det uträttade dessa båda ord. Saken synes otrolig, vi medge det, men är likväl bokstafligen sann. Se här förloppet:

Det är bekant, att rikets ständer genom sitt konstitutionsutskott ställt konungens rådgifvare under riksrätt för det de tillstyrkt afslag å aflidne hofsekreterare Bergs ansökning att i hufvudstaden få anlägga en enskild teater, sålunda formligen erkännande grundsatsen, att ett sådant afslag stridde emot 60 § R. F., att de fordrat teaterns frigifning — ehuru