det skett i den enda form, hvari ständerna, utom i anslagsfrågor, kunna bestämdt tillkännagifva sitt beslut, eller såsom en underdånig skrifvelse, och att de, för att ytterligare ådagalägga sin opinion i ämnet, indragit det anslag Kungliga teatern haft af femte hufvudtiteln. Att detta var en opinionsyttring, icke en åsyftad penningbesparing, inhämtas bäst däraf, att ständerna vid denna riksdag med en hittills exempellös frikostighet ökat femte hufvudtiteln, hvilken efter afdrag af teaterns anslag endast skulle utgjort 20,430 rdr, till 55,245, således med nära sex gånger den ofvannämnda minskningen. I ingen fråga ha ständerna så omisskännligt, så med alla i deras makt stående medel förklarat sin tanke som i denna, och ingen människa kunde således misstaga sig därom. Dessa ständernas åtgärder framkallade äfven tvenne ansökningar till regeringen att i hufvudstaden få anlägga enskilda teatrar, den ena af herr kapten Lindeberg, som inkom i juni, och den andra af öfverstelöjtnant Blom, som ingafs i augusti månad förlidet år. Statsrådet lär enhälligt ha tillstyrkt bifall, ansökningarna ha flera gånger varit föredragna, man har endast föreslagit vissa för ordningen och säkerheten nödiga förbehåll, såsom att teatrarna skulle vara belägna vid fri plats och icke långt från vattnet; den etablerade censuren, anförtrodd i själfva polismaktens, landshöfdingarnas och öfverståthållarens händer, syntes undanrödja alla äldre betänkligheter om revolutionära uppmaningar, hvartill teatern kunde begagnas; men allt detta oaktadt hade det ej varit möjligt att utverka ett afgörande.
