göra sin egen makt mera oinskränkt, men förråddes af en bland de sammansvurna och afrättades på samma plats, där han blifvit krönt till doge. — Stycket saknar all lokalfärg, så att man med ombyte af namn kan förlägga händelsen snart sagdt hvart som helst. Och i Faliero finner man blott en ilsken gubbe, som enbart drifves af såradt högmod, personlig hämndlystnad och dylika småaktiga bevekelsegrunder, hvilket har till följd att man känner sig tämligen kall inför hans öde, emedan han inger hvarken beundran eller aktning. Tragedien är onekligen långtrådig, ehuru den är rik på dramatiska effektställen. Almlöf spelade dogens föga tacksamma roll i en förträfflig maskering, men talade något för entonigt och torrt, och alltför kraftigt i utbrotten i förhållande till den höga ålder dogen hade 1355. E. Högquist spelade dogens gemål Elena själfullt, men var som vanligt besvärad af versen. Hennes kostymer voro som alltid utsökt eleganta och praktfulla. Stjernström (Fernando) och Sundberg (Steno) voro ganska otadliga, om äfven den senare såg alltför späd och ofarlig ut för att kunna väcka en gammal mans vrede. Dahlqvist (Leoni) med sin hvassa blick, sitt kalla ansiktsspel, sitt isande lugn och de djupa, hemska tonerna i rösten var fullkomligt på sin plats såsom en af tiomannarådets ledamöter. Ett par nya dekorationer hade blifvit målade till pjäsen och togo sig utmärkt ut. En vacker barkaroll i tredje akten var komponerad af Isidor Dannström och sjöngs af honom utanför scenen. Efter spektaklet inropades Almlöf och medförde då Emilie Högquist. Pjäsen gick endast fem gånger i januari, och ett försök att
