Hoppa till innehållet

Sida:Personne Svenska teatern 8.djvu/268

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

262

gjort det på en spekulation, hvilken regeringen i tolf, tretton år oupphörligt tillbakavisat, som hon till trots för all probabilitet, till trots af formliga löften (se Bidrag till Sveriges historia, senare delen pag. 457) ihärdigt hindrat, och huru skulle de kvalificerat den medborgare i en konstitutionell stat, som, sedan hans fogliga och underdåniga ansökningar i många år afslagits, kommit tillbaka sägande: Nu har jag en teater och en personal, och den eller den dagen spelar jag? Skulle man sagt detta var det höfviska språket till regeringen i ett lagbundet samhälle och icke snarare den trotsande vasallens under näfrättens tidehvarf? Statstidningen torde kanhända vid tillfälle i sin icke icke-officiella afdelning meddela ett svar på denna fråga.»

*

I slutet af december rådde en så mild väderlek, att syrenbuskarna knoppades och slogo ut löf. Nyårsdagen 1842 anträffades på kalljord utslagna viola tricolor, och sådana salubjödos måndagen 3 januari, samma dag som Almlöf hade sin recett. Då uppfördes f. f. g. Kasimir Delavignes femaktstragedi på vers »Marino Faliero» i Remmers öfversättning med recettagaren i titelrollen och inför ett i det närmaste utsåldt hus. Pjäsen handlar om den åttioårige dogen, som af harm öfver att senaten i hans tycke alltför lindrigt bestraffade några mot hans unga gemål förolämpande rader, hvilka patriciern Steno skrifvit på dogens stolskarm, beslöt att i samråd med det förtryckta folket störta oligarkien och