var van att hos dem finna. Aftonens hufvudnummer var första uppförandet af Bayards och Dumanoirs tvåaktskomedi »Richelieus första vapenbragd», som har en kvick och liflig, ehuru något frivol dialog, samt innehåller flera scener, åt hvilka publiken hjärtligt skrattade. Richelieu är femton år, just i Cherubins ålder, och lika liflig, lika nyfiken att få erfara, lika kär i alla kvinnor som grefvinnan Almavivas oförskämde page. Ännu ett barn har man gift bort honom med den vackra hoffröken de Noailles, som är tre år äldre än han. Hvad som förargar den unge hertigen är, att han samma afton måste tillsammans med sin informator bege sig af för att långt bort på landet invänta sitt tjugonde år. Att befinna sig mellan fyra ögon med en gammal pedant, då man väntar en vacker kvinna, är hårdt i synnerhet för en sådan galgfågel som Richelieu. Han vägrar också att resa, i det han påstår att det icke lönar mödan att gifta sig för att fortsätta i skolan. Det misshagar honom så mycket mer att resa som han upptäckt, att en viss chevalier de Matignon, hoffröken de Nocés tillbedjare, samtidigt kastar ömma blickar på hans gemål och skrifver biljetter till henne af ett något betänkligt innehåll. »Aha! Man stänger dörren för mig till min hustrus sängkammare», utbrister han. »Nåväl! Jag skall bege mig annorstädes; jag skall ha två, tre, fyra älskarinnor, jag skall skaffa mig dueller, jag skall göra skulder; och hvad min pryda gemål beträffar, svär jag, att hon alltid skall förbli m:lle de Noailles!» Man ser honom också, strax innan ridån faller efter första akten, smyga sig in i hoffröknarnas rum, hvars dörr den
