290
statsrådets ledamöter, som i rådslaget den 16 dec. 1836 deltagit, hade blifvit anmärkt, att den genom deras tillstyrkande åtgärd i detta mål för K. teatern yrkade rätt att ensam i hufvudstaden för allmänheten uppföra skådespel, är stridande mot sista mom. af 60 § R. F., som bjuder att konungen ej må till vinning för sig och kronan eller enskilda personer och korporationer några monopolier fastställa.
De tilltalade anförde häremot, att afslagsresolutionen alldeles icke hvilade på antagandet, än mindre på erkännandet af någon uteslutande rätt för den k. teatern, utan endast innehöll en vägran för det närvarande, hufvudsakligen på de åberopade skälen; att genom de k. teatrarnas återupprättande 1818 allmänhetens behof och rättmätiga fordringar i detta afseende blifvit uppfyllda, och att erfarenheten visat, det den skådespelen begagnande publikens antal vore för inskränkt att bereda vidmakthållandet af flera teatrar, i synnerhet som de redan varande ej utan betydliga bidrag kunde uppehållas; att enär teaterinrättning i Stockholm icke får anläggas utan hos K. M:t därom begärdt och erhållet tillstånd, det också måtte vara konungens ostridiga rätt att i följd af vid tillfället sig företeende giltiga skäl och omständigheter vägra dylik begäran; och att ingen tids erfarenhet visat, det de k. teatrarna beredt någon vinning för K. M:t och kronan, utan tvärtom för K. M:t föranledt betydliga årliga utgifter, och för staten utgiften af ett årligt bidrag. De anförde i öfrigt åtskilliga förhållanden, hvilka, »ehuru de ej ansetts bindande eller vägledande för sista riksdagens konstitutionsutskott, likväl icke torde i värde
