24
salongen till tårar, och som Michel Perrin stod han sig godt i jämförelse med Torsslow. Det var tydligen en mycket stor och mångsidig förmåga. — Bland damerna var m:lle Pauline Edelin en intagande jeune amoureuse, full af naivitet, sanning och eld, och hade dessutom en behaglig och nätt sångröst för vådevillen. Hon skördade ett hänfördt och rättvist bifall, blef sedermera engagerad vid Théâtre de Vaudeville i Paris, men dog redan under sommaren 1842, efter hvad Emilie Högquist berättar i sin dagbok. M:lle Deschanel ägde en mångsidighet som gjorde henne användbar både som subrett och grande dame, ehuru den förra var hennes egentliga genre. Den största talangen var dock m:me Brice, som ådagalade ett verkligt konstnärsskap i sina många skiftande uppgifter. Man beundrade hennes intriganta Césarine de Miremont i »la Camaraderie»; hennes sentimentala och romaneska skönhet på öfverblifna kartan i den lilla enaktaren »Sans nom», en kvick parodi på den romantiska skolans i Frankrike öfverdrifter och dårskaper; hennes fina, fängslande framställning af den kvinnliga hufvudrollen i »l'Etudiant et la grande dame», och icke minst hennes öfverlägsna tolkning af Elmire i »Tartuffe», den enda på ett fullt tillfredsställande sätt återgifna Molièrefiguren. — Våra egna artister hade mycken nytta af att studera fransmännen i ensemblen. Däremot var det ett bestämdt misstag af direktionen att låta dem spela små franska komedier för att utfylla programmet, ty vid den oundvikliga jämförelsen med fransmännen måste svenskarna därvidlag naturligtvis förefalla betydligt underlägsna. I litterärt hänseende var dock deras
