lån för att reglera k. teaterns varande skulder, denna inrättning varit och är ensam låntagare, och att medgifvandet af dessa upplåningar ursprungligen hvilat på den grund, att samma inrättnings materiel jämte inkomsten af dess lokala uthyrande skulle användas till skuldens godtgörande, i händelse teatern upphörde och ändamålet att lämna densamma bidrag af statsmedel ej mera förefunnes; — att uti de under en senare tid fortsatta enahanda lånetillåtelserna denna grund ingalunda borttages, och att uti k. teaterns sista organisation dess tillvaro bestämmes endast för fem år i sender, vid hvilken periods slut det kommer att bero af teaterns ekonomiska tillstånd, om den utan skuldsättning kan fortfara, eller om dess upplösning blir nödig, då primitiva utvägen att genom realiserande af dess materiel och användande af dess lokala afkastning sätta densamma i tillfälle att uppfylla dess återstående förbindelser står öppen att begagna; att för den väl icke tänkbara händelsen att extra utgiftstiteln skulle indragas, och Sverige utgöra det undantag bland stater att på sin riksstat ej äga någon tillgång för bestridande af extra utgifter, eller att nämnda anslag så nedsattes, att ifrågavarande bidrag därifrån ej mera kunde utgå, förfaller dess anlitande af sig själf, utan någon långifvares rätt att af staten fordra bidragets fortsättning, hvilket måste bevisa, att staten därför ej blifvit skuldsatt, samt att alltså 76 § R. F. ej synes kunna med någon rimlig grund tillämpas på ifrågavarande dispositioner af statsmedel. Alltifrån år 1821 ha flera anordningar å extra utgiftsanslaget till betäckande af k. teaterns brist och skulder blifvit
